Jag kan inte fatta att det har gått ett år. Ett helt år. Tolv månader. Det låter så mycket, men är så lite. Det senaste året har varit extremt jobbigt för mig, men jag har insett en massa saker. Om mig själv, om min familj. Om allt. 

 

För två veckor sen var jag på mitt sista möte på BUP. Och förra veckan började mitt sista år på gymnasiet. Absolut ingenting har gått som jag planerade den där hösten när jag, nyfyllda 16 år, började i ettan. När jag förändrade hela mig själv, när jag grävde ner mig i ett djupt hål. 

 

Min gamla mejl, som jag inte varit inne på sen i februari, var översvämmad av mejl från er. Och jag tänkte väl mest säga att jag lever. Eller, ibland lever jag. Ibland existerar jag bara, andas knappt. 

 

 

 

Ett år har gått, men hon finns fortfarande kvar inom mig.