vad har förändrats?
Tänkte bara svara till dessa kommentarer, och andra som liknar dem.
Om ni tycker att det jag gör är dåligt, om ni inte vill läsa mer, då är det bra. Jag tycker att det är bra att ni slutar läsa min blogg, för om ni inte tycker om det, då ska ni inte läsa, inte påverkas.
Men det är en sak jag inte förstår, som jag måste få fråga.
På vilket sätt tycker ni att det har "spårat ur" och "gått för långt" ? Det jag gör nu, har jag hållt på med i över ett år. Vad är det som är värre nu?
Och om ni syftar på att jag varken äter frukost eller lunch om dagarna - när jag har ätit det förut så har jag ju ätit så lite att det också är "dåligt" och "ohälsosamt". Jag förstår liksom inte att ni säger detta nu, när det pågått extremt länge. Och tror ni mig inte, kan ni ju kolla min gamla blogg.
För frågar ni mig så har inget förändrats sen i januari, då körde jag på exakt likadant som nu. Jag har aldrig varit hälsosam, ingenting har förändrats.
förståelse
Som ni vet så har jag problem med att mina föräldrar lägger sig i vad jag äter och så vidare. Jag har inte kunnat förstå varför de inte låter mig vara. Om jag vill äta lite, om jag vill gå ner i vikt, så borde de bara acceptera det och inte säga att de är oroliga hela tiden. (inte för att de vet om att jag vill gå ner i vikt).
Men jag har ändå fått lite förståelse för hur de kan känna tror jag.
Jag har ju häst, och för ett tag sen så åt han ingenting under några dagar. Jag var jätteorolig, försökte tvångsmata han hela tiden, men han vägrade att äta. Ut över det så var han pigg och glad, helt frisk. Han ville bara inte äta.
Och nu är det ju inte samma sak med en häst, eftersom att han inte skulle svälta sig själv med flit, men i samma stund som jag räckte fram en morot och han inte åt, och jag sa "Men du måste ju äta för att överleva.", i den sekunden kunde jag ändå förstå mina föräldrar. Mamma som har misstankar om att jag inte äter ordentligt om dagarna, och sen äter jag väldigt lite till middag. Jag tror att jag kan förstå oron lite faktiskt. Ni kanske tycker jag är tokig, hehe. Men min häst är ju min bebis, på samma sätt som jag är mina föräldrars barn. När min häst var sjuk en gång, och tappade alla muskler så såg han ut som ett benrangel, det gjorde så extremt ont i mig att se det, jag hatade det.
when the rain is blowing in your face
Jag vet inte riktigt vad jag ska skriva. Eller, jag vet vad jag vill få fram, men jag vet inte hur jag ska få ner det till ett inlägg.
Det första jag vill ta upp är den här bilden jag la upp och bad om eran åsikt.
Och igen - nej, det är inte jag på bilden. Och till er som säger att ni printscreenat inlägget och hotar mig, exakt vad hade ni tänkt göra?
Jag känner inte den här tjejen, och jag vet själv att det är fel att lägga ut bild på någon annan och be folk döma den, men det var ju just därför jag inte godkände några kommentarer, och planerade att ta bort hela inlägget efter ett tag.
Jag ville höra era åsikter för att se om ni ser samma sak som jag, om ni tycker som jag, eller som andra människor i min närhet, som har uttalat sig om bilden. Jag märkte genast stora skillnader. Och nu vill jag göra en sak klar för er, jag uppskattar verkligen er som gav mig eran ärliga åsikt, det var ju det jag bad om, så om ni bara sa er åsikt, ta inte åt er av det jag skriver nu.
Jag blev väldigt ledsen när jag läste några av kommentarerna. En åsikt får alla ha, och jag bad er att dela med er av den, men om man nu tyckte att den här personen inte var fin, så behöver man inte skriva det på ett sånt brutalt elakt sätt.
Jag vill själv vara smal, men jag skulle aldrig bli äcklad av en annan människa bara för att denne någon är en aning större. Jag skulle aldrig vara elak, eller döma en människa för att jag inte gillar dennes kropp. Jag har haft vänner som varit överviktiga, men de är precis lika goa för det, och jagyt blir så enormt ledsen över de elaka kommentarerna, inte för att jag känner den här tjejen, utan för att jag blir ledsen av att tänka på att det finns människor som tänker och säger så. Men det som gör mig mest ledsen är att jag på ett sätt är en del av de personerna. Jag är så ytlig att det skrämmer mig. Jag har alltid varit ytlig, och inte bekymmrat mig över det, just för att jag är det - ytlig.
Dagligen tar jag emot skit från folk för att jag driver den här bloggen, folk säger att jag är dum i huvudet som triggar folk, att jag leder andra människor mot döden. Och efter det här inlägget som jag gjorde har jag fått så många fler elaka kommentarer.
Och jag får så himla mycket fina ord från er också, som gör mig så glad, som motiverar mig, som får mig att orka. Och man tycker ju att alla dessa uppmuntrande ord borde väga upp mot de elaka, men tyvärr är det inte så. Jag är ingen urläcker modebloggare som inte tar åt sig av elaka kommentarer. Jag är en osäker tjej som bryr sig löjligt mycket om vad andra tycker.
Just på grund av att jag får mycket skit för att jag driver bloggen, så får jag dåligt samvete, och jag har länge funderat på att stänga ner den. Men samtidigt så vill jag ju inte det, jag gillar att blogga, gillar er och era kommentarer. Bloggen har hjälpt mig så otroligt mycket.
Jag vet inte, jag är bara på ett ställe just nu där jag är enormt förvirrad och känslig. Kanske är det därför jag helt plötsligt äcklades av allt i min blogg, alla mina åsikter. Jag ville bara radera allt. Men jag kan inte det.
Jag tror inte att jag ska sluta blogga, jag vet att när skolan börjar så kommer jag vilja ha bloggen, men tills dess kanske det blir lite glest mellan uppdateringarna, eller så blir det vanlig uppdatering. Jag vet inte vad som är vanligt längre, bloggen har varit så tråkig den senaste tiden.
Nu babblar jag en massa, men jag behövde få ur mig det här, vet inte om det make sense, men jag hoppas att åtminstone någon orkade läsa igenom allt, haha.
Snart är jag hemma från min semester, så jag hoppas vi hörs då.
Och till Sofia och "Desperat tjej" som hade frågor till mig, jag svarade i kommentarsfältet! Och Tiny, vi måste verkligen prata, vi får väl höras av på mejlen. ♥
Flickan som inte vill tycka om sig själv
Jag undrar vad mina föräldrar tänker om mig när de köper dessa ljudböcker till mig att ha under resan.
"Du äger!" "Mera självkänsla!" "Självkänsla nu!"
Jag anar att de vill att jag ska få bättre självkänsla.. Eller vad tror ni haha? Hur som helst så hamnade de i spotunnan. Det kanske låter konstigt, men jag vill inte ha bättre självkänsla, jag är beredd att tycka om mig själv när jag är värd det, när jag nått mina mål.
“For a while" is a phrase whose length can't be measured. At least by the person who's waiting.”
Häromdagen kom jag på en sak.
Jag kände mig rastlös, stressad och uttråkad, och jag började fundera. Och jag kom fram till att jag väntar.
Jag kände mig rastlös, stressad och uttråkad, och jag började fundera. Och jag kom fram till att jag väntar.
I snart ett år har jag väntat, hela sommaren har jag väntat. Jag väntar och väntar. På vad vet jag inte. Kanske att lyckan ska komma traskande in i mitt liv.
Men kanske finns den redan där, men jag kan inte njuta av den. För jag väntar på att bli smal. Jag vet att det krävs tålamod, och är det inte tålamod som jag haft, nu när jag stått still i vikt så enormt länge?
Jag blir ledsen över att jag väntar. Trött på mig själv.
Jag blir ledsen över att jag väntar. Trött på mig själv.
Jag tackar nej till inbjudningar om att komma över och grilla och bada hemma hos vänner, för jag vill inte visa mig i bikini för dem. Jag kan inte njuta av att mysa med en pojke, för allt jag tänker är på hur tjock jag är.
Jag kan inte göra någonting, för jag väntar.
Kanske kommer jag aldrig sluta vänta. För kanske kan man inte bara vänta in lyckan, utan kanske måste man själv skapa den. Och det skrämmer mig.
Kanske kommer jag aldrig sluta vänta. För kanske kan man inte bara vänta in lyckan, utan kanske måste man själv skapa den. Och det skrämmer mig.
Det skrämmer mig att livet passerar i racerfart, och jag hinner inte med, jag njuter inte av det. Jag missar det.
lite om hur jag brukar känna det
Såfort du ser en yta blank nog att spegla sig i, vänder du dig mot den. Först ser du på dig själv framifrån, ställer fötterna ihop och spänner benen, stirrar på låren. Vänder dig om, för att granska dig själv från sidan. Drar in magen, för att se hur det ser ut. Försöker se likgiltig ut, försöker göra allt detta diskret, så att ingen ser att du faktiskt betraktar dig själv.
Och plötsligt är hjärtat så otroligt tungt. Strupen snörs åt och du sväljer och sväljer, försöker bli av med klumpen som börjar bildas i magen. Den är stor och grå, tynger dig när du går. Och trots att du vet att du inte borde, så fortsätter du att spegla dig så fort du får chansen. I skyltfönstret, i glasdörren.
Och för varje gång tycks dina ben bli större, magen putar och fettet på armarna dallrar. Ansiktet blir lätt rött och kinderna rundare och rundare. Och så kommer illamåendet. Det är som en knut i halsen som inte går att få bort, den dras åt hårdare och hårdare och gråten klämmer sig på.
Det går inte att beskriva känslan, som att någon hängt en stor, blöt och grå rock över dig. Den går inte att skaka bort, utan hänger och släpar efter dig, gör dig stor och tung.
Och du vill bara bort. Helt plötsligt stirrar alla på dig och dina feta lår. Plötsligt är ingenting roligt längre. Plötsligt är du och din feta kropp allt som existerar i ditt sinne.
Och så är allt förstört. Vart du än är, vad du än gör, så kan du inte koncentrera dig, allt du tänker på är att du avskyr dig själv. Och du kan inte berätta för någon vad som är fel, för de skulle inte förstå. Och du blir tystlåten och kanske oförskämd, irriterat och arg, på människor som bara vill dig väl. Det är ju inte deras fel. Du vill försvinna.
Och det värsta är att det går inte. det går inte att dra ner en dragkedja och kliva ur kroppen, skala bort allt fett. Och du tänker att det är ingen fara, du är ju på väg att bli smal, du jobbar ju på det. Men varför i helvete ska det ta så lång tid?
Och du känner bara att du inte orkar mer. Allt tycks vara så hopplöst.
Tar ut lite av min irritation
Mina föräldrar bestämde nyss att vi ska iväg på utflykt. Tyvärr så hann jag inte hitta på någon ursäkt, och de visste att jag inte hade något planerat idag, så jag är tvungen att följa med.
Utflykten innebär att vi ska åka till en liten ort utanför stan och köpa glass. Mamma, som blev sur för några dagar sen när jag tackade nej till fika, verkar ha bestämt sig för att jag ska äta glass, vare sig jag vill eller inte.
Jag tycker att det här är absurt. Min mamma blir arg på mig när jag tackar nej till fika eller glass här hemma. Jag tycker att hon skulle ha rätt att bli arg om jag vägrade att äta mat, men nu är det onyttiga saker vi pratar om, saker som man ska vara glad om ens dotter vill undvika. Alla borde undvika onyttiga saker såsom glass, chips och godis. Hon har ingen som helst rätt att bli arg på mig om jag vägrar äta glass.
Men samtidigt orkar jag inte bråka. Om jag vägrar äta glass så kommer hon börja gå på mig och fråga vad det är för fel på mig, jag kommer bli sur och det som skulle bli en trevlig utflykt kommer förstöras, och päronen kommer lägga skulden på mig.
Jag har rätten till att bestämma över min kropp och vad jag väljer att trycka ner i den. Och återigen, de kan tvinga mig att äta mat, men det kan inte tvinga mig att äta onyttiga snacks. Jag börjar nästan gråta för att jag är så arg just nu.
Men jag ska försöka att inte ta ut min ilska på familjen, jag ligger på cirka 300 kalorier nu efter lunch, och senare i eftermiddag ska jag iväg till gymmet. Jag kanske kan kompromissa och ta en isglass, om det finns calipposhots så är det ju kirrat!
Men just den här orten är känd för sin goda kulglass, och jag kan nästan lova att min mamma vill att jag ska äta sån, men någon måtta får det väl vara.
En fanatisk anorketiker
Som jag skrev i inlägget innan så cyklade jag till gymmet idag, och sen tillbaka. Och detta vet min mamma om. Så när jag sen drar på mig träningsskorna igen och ska ta en cykeltur så blir hon sur.
"Du har ju redan tränat idag." Sa hon.
Jag ryckte bara på axlarna och sa att jag var uttråkad, skulle bara ta en kort vända.
"Håller du på och bli en sån där fanatisk anorektiker?" Sa hon. Jag skrattade och sa att hon var löjlig. Då sa hon att hon var orolig för mig. Jag bara vände och gick, hoppade upp på cykeln och körde.
"Du har ju redan tränat idag." Sa hon.
Jag ryckte bara på axlarna och sa att jag var uttråkad, skulle bara ta en kort vända.
"Håller du på och bli en sån där fanatisk anorektiker?" Sa hon. Jag skrattade och sa att hon var löjlig. Då sa hon att hon var orolig för mig. Jag bara vände och gick, hoppade upp på cykeln och körde.
Jag blir så enormt arg när hon säger sånna där saker. Vad är problemet med att träna? Varför ska hon lägga sig i? Och om jag nu är lite fanatisk när det gäller träning, att hon märker att jag tränar mer och äter nyttigare, varför ska hon stoppa mig? Varför ska hon bli orolig? Borde hon inte tycka att jag är duktig som tränar mycket mer nu än förut, att jag väljer bort onyttigheter. (Nu ignorerar vi det faktum att jag 1. åt kladdkakesmet idag, och 2. att hon inte är medveten om mina matvanor - att jag äter mycket mindre än hon tror).
Det min mamma ser av mina vanor, är att de är sunda. Så varför håller hon på såhär?
På ett sätt så vill jag bara vräka i mig en massa framför henne, för att visa att allt är lugnt, få bort misstankarna. Men framförallt så sporrar det här mig att fortsätta, lyckas på riktigt.
Det är tack vare hennes kommentar som jag glatt gjorde i ordning ett kvällsmål för att hon sa till mig att äta efter träningen, det var hennes kommentar som gjorde att just det kvällsmålet ligger i en låda på mitt rum, och ska slängas i soptunnan imorgon.
Jag vet att jag har ett konstigt förhållande till mat, och ja, jag vill gå ner i vikt.
Fanatisk? Ja det är jag antagligen. Anorektiker? Not so much.
Här ser ni iaf ett utdrag av kvällens cykeltur! Jag är skitnöjd! Blev nästan 3 mil, och jag cyklade hela rundan 10 minuter snabbare än förra gången! Brände 782 kalorier också, vilket inte är så dåligt! Räknar på att jag brände nästan 300 kalorier när jag cyklade förut, och minst 200 kalorier inne på gymmet. Så jag är jättenöjd över dagens träning.
förvirrad som vanligt
Mötte upp en vän för lunch idag, mest för att inte vara så totalt isolerad. Beställde en kycklingsallad. Pillade bort all ost, och åt ungefär hälften av salladen, skar bort skinnet på kycklingen. Lämnade dressingen orörd. Kändes helt okej.
Just nu är jag förvirrad som vanligt. Vet inte vad som är mycket eller lite, vet inte vad som är bra eller dåligt. Vet inte om jag är ledsen eller glad, vet inte vad jag är ledsen över. Vet inte vad jag känner.
Just nu är jag förvirrad som vanligt. Vet inte vad som är mycket eller lite, vet inte vad som är bra eller dåligt. Vet inte om jag är ledsen eller glad, vet inte vad jag är ledsen över. Vet inte vad jag känner.
Vet inte vad jag vill, vet ingenting. Jag är så förvirrad. Vet inte vad jag ska ta mig till, vart jag ska ta vägen med mig själv, med mitt liv.
Känns som att jag inte kan veta någonting om jag inte får ställa mig på vågen nu. Men det går ju inte, har mat och vätska i magen. Det får vänta tills imorgon.
Jag kan inte hjälpa att undra, när jag blev beroende av vågen, mat och träning, för att veta vad jag ska ta mig till här näst.
Jag kan inte hjälpa att undra, när jag blev beroende av vågen, mat och träning, för att veta vad jag ska ta mig till här näst.
I ett myller av vägskäl har man rest ett monument
Jag nämnde igår att jag är alldeles för rädd för att misslyckas. Det har blivit lite av ett problem. Ni är säkert bekanta med uttrycket:
"If I eat anything, I eat everything, so I eat nothing."
Det stämmer in på mig väldigt bra, då jag när jag bestämmer mig för att äta måttligt, ibland överäter, men när jag bestämmer mig för att inte äta något alls, så går det vägen. Alltså, om jag äter något, så äter jag för mycket, så jag väljer att inte äta något alls.
På fredag är det midsommar, som jag ska spendera vid en kompis sommarhus med en massa människor, vi ska bada, grilla, osv. Först tänkte jag att jag inte skulle bada över huvudtaget, men jag vill inte gå miste om det, precis som jag gick miste om ett poolparty förra helgen. Jag tackade nej för att jag helt enkelt inte ville visa mig i bikini. Men nu tvingar jag mig själv till att göra det, och jag vill ju vara så slank som möjligt om magen tills dess. Därför har jag planerat att inte äta något på torsdag, och nu tänkte jag även köra på det imorgon.
Det är så svårt det här, rädslan för att misslyckas. Det är som att jag inte litar på mig själv. Jag litar inte på att jag klarar det, och därför väljer jag att äta mycket mindre än jag borde. Förut gick det ju så bra att äta efter ABC dieten, jag fattar inte vad som hänt, jag är så förvirrad.
Det är så svårt det här, rädslan för att misslyckas. Det är som att jag inte litar på mig själv. Jag litar inte på att jag klarar det, och därför väljer jag att äta mycket mindre än jag borde. Förut gick det ju så bra att äta efter ABC dieten, jag fattar inte vad som hänt, jag är så förvirrad.
ta hand om er
Jag tänkte att jag skulle skriva lite ang. min magkatarr.
Anledningen att jag fått det är för att jag ätit oregelbundet, har fastat hela dagarna och sen ätit middag. Det gör att magsäcken krympt och sen töjts ut hela tiden, och det är inte bra. Magsyran fräter på magsäcken och det ger obehagligt illamående.
Jag har skadat min mage så pass mycket nu att så fort jag äter lite för mycket, eller äter stekt mat, mat med mycket fett eller socker, så får jag ett anfall. Vilket betyder extrema magsmärtor och illamående, kräkningar och (ursäkta mig..) diarré. Det är sjukt jobbigt.
Jag måste erkänna för er att innerst inne är jag rädd. Jag är så otroligt orolig över det faktum att jag har lyckats förstöra min kropp. Magen är så viktig för kroppen, och jag har förstört den.
Anledningen att jag fått det är för att jag ätit oregelbundet, har fastat hela dagarna och sen ätit middag. Det gör att magsäcken krympt och sen töjts ut hela tiden, och det är inte bra. Magsyran fräter på magsäcken och det ger obehagligt illamående.
Jag har skadat min mage så pass mycket nu att så fort jag äter lite för mycket, eller äter stekt mat, mat med mycket fett eller socker, så får jag ett anfall. Vilket betyder extrema magsmärtor och illamående, kräkningar och (ursäkta mig..) diarré. Det är sjukt jobbigt.
Jag måste erkänna för er att innerst inne är jag rädd. Jag är så otroligt orolig över det faktum att jag har lyckats förstöra min kropp. Magen är så viktig för kroppen, och jag har förstört den.
Alltid när folk skriver till mig och frågar om råd, så säger jag att de ska äta uppåt 1200 kalorier varje dag och träna så mycket som det går. För jag vet att det är det rätta att göra. Jag vet att det jag gör är fel, men jag kan inte lyssna på mina egna råd.
Ni vet säkert hur det är, för ni vet ju att ni egentligen gör fel, eller hur? Jag vet att det kanske är lönlöst, men jag vill verkligen uppmana er där ute att ta bättre hand om era kroppar. Bara för att ni inte gillar dem, vill förändra dem, så betyder de inte att de ska straffas.
Att fasta hela dagarna för att sen kanske råka i hets är otroligt slitsamt för magen, det är bättre att äta regelbundet, och att faktiskt äta. Min period tidigare det här året, när jag bara åt ett mål mat om dagen och tränade som en galning, resulterade inte bara i magkatarr, utan också i att jag stannat i vikt, och först nu börjar det röra sig neråt.
Jag kanske bara svamlar, men jag vill att ni tänker efter, tar hand om era kroppar. Jag blir rädd för mig själv. När jag ligger och vrider mig i kramper, kräks tills jag nästan inte kan få luft, då tänker jag på min stackars kropp som borde undra vad jag håller på med. Vad har den gjort för att förtjäna att behandlas på det här viset?
Jag tänker börja ta hand om min kropp mer, och det betyder inte att jag behöver äta en massa mer. Lite räcker, regelbundna små måltider, och det minskar också suget efter att typ hetsa tror jag.
När jag är smal vill jag ju kunna leva friskt och bra. Men nu mår jag allt annat än bra.
Ni vet säkert hur det är, för ni vet ju att ni egentligen gör fel, eller hur? Jag vet att det kanske är lönlöst, men jag vill verkligen uppmana er där ute att ta bättre hand om era kroppar. Bara för att ni inte gillar dem, vill förändra dem, så betyder de inte att de ska straffas.
Att fasta hela dagarna för att sen kanske råka i hets är otroligt slitsamt för magen, det är bättre att äta regelbundet, och att faktiskt äta. Min period tidigare det här året, när jag bara åt ett mål mat om dagen och tränade som en galning, resulterade inte bara i magkatarr, utan också i att jag stannat i vikt, och först nu börjar det röra sig neråt.
Jag kanske bara svamlar, men jag vill att ni tänker efter, tar hand om era kroppar. Jag blir rädd för mig själv. När jag ligger och vrider mig i kramper, kräks tills jag nästan inte kan få luft, då tänker jag på min stackars kropp som borde undra vad jag håller på med. Vad har den gjort för att förtjäna att behandlas på det här viset?
Jag tänker börja ta hand om min kropp mer, och det betyder inte att jag behöver äta en massa mer. Lite räcker, regelbundna små måltider, och det minskar också suget efter att typ hetsa tror jag.
När jag är smal vill jag ju kunna leva friskt och bra. Men nu mår jag allt annat än bra.
"Miss perfect"
Ledsen att jag inte bloggade mer igår, jag försökte, men jag hade så mycket att tänka på att min hjärna typ var överbelastad. Men nu känner jag för att skriva av mig, så vi får väl se om ni förstår något, haha.
I förra veckan när jag var på den där festen, så hamnade jag i "fyllesnack" med ett gäng från min klass. Själv var jag ju inte så påverkad, men det stoppade inte dem från att prata. Vi pratade om våra första intryck på varandra. Eller intryck som satt kvar. Det jag fick höra från alla var:
"Du är självgod och självsäker." , "Du tror att du vet allt och du tycker alltid att du har rätt." , "Du är jävligt nöjd med dig själv, och det är inget fel med det, men du är jäkligt själväsker."
Jag stod där med tårar i ögonen och skrek inombords. "VA? Vafan pratar ni om?"
Jag kan erkänna att jag är en besserwisser, jag tycker om att ha rätt, och nu låter jag exakt som den där personen de beskrev, men i min klass så är jag typ den enda som bryr mig om skolan, de andra är inte så "bildade", vilket ofta leder till att jag faktiskt har rätt. Jag är en besserwisser, har alltid varit, kommer alltid vara. Så det gör inget att folk kallar mig det. Men allt det andra? Vart fan kommer det ifrån?
Jag kunde inte släppa det som de sagt, jag nästan grät när jag vädjade till dem att förklara. Två av dem sa:
"Ja men det är väl bara så du är, little miss perfect." Och de andra instämde. Återigen stod jag i chock och frågade vad fan de menade. De förklarade genom att säga "Du har bra betyg, dyra kläder och mycket pengar."
Jag gick undan från festen. Grät en stund. För vad fan vet dom om mig? Jag har bra betyg, bäst i klassen, det vet jag. (och tyck inte att jag skryter nu, för som jag sa så är inte min klass så ambitös, och mer än hälften ligger på IG i flera ämnen). Jag är stolt över mina betyg, men jag skryter aldrig om dem. Dock så har det bara blivit uppenbart att jag är ambitös i skolan osv.
Dom här människorna vet ingenting om min familj och mina pengar, och jag tycker inte att man diskuterar pengar med andra människor. Men om jag nu tycker om att ha vad de kallar "dyra kläder", gör det mig mer självgod och självsäker?
Och sen igår då. Jag satt med en vän, och vi började prata musik osv. Hon spelar gitarr, vilket jag också gör, plus att jag spelar piano, så hon vädjade om att få höra mig spela och sjunga. Jag brukar mest göra det på kul här hemma och med några vänner, och jag har aldrig varit speciellt duktig på att sjunga. Men tillslut så gav jag upp och spelade upp en video där jag spelar piano och sjunger.
Efteråt säger hon: "Oh men fuck you!! Orka att du är så jävla överperfekt, din röst, alltså herregud vad bra du är!!" Klart att jag blev glad, men jag bara skrattade åt henne och då sa hon: "Men erkänn, du vet ju att du kan sjunga, du kan fan allt, varför är du så perfekt?" Jag undrar fortfarande om hon drev med mig.
Jag kan inte för mitt liv förstå vart de har fått det här ifrån. Jag frågade dem: "vadå, tror ni typ att jag tycker att jag är bäst i världen?" De nickade.
Jag blir så rädd. Gråter ännu mer. Hur kan jag utstråla något sånt? Jag som tycker att jag under hela tiden i den här nya klassen bara har utstrålat osäkerhet och rädsla. Jag var rädd för att alla skulle se mig som en feg och rädd tönt. Varför ser de mig som en självsäker besserwisser som älskar sig själv? Jag fattar inte, fattar inte, fattar inte.
Hur kan det vara möjligt att en person som jag, som avskyr sig själv så himla mycket, som inte lyckas med något, kan framstå som en person som älskar sig själv mest i världen? Som tycker att hon är störst bäst och vackrast?
Jag förstår inte, och jag blir så jävla ledsen. För det första så vill jag ju inte framstå som självgod och en äcklig know-it-all. Men framförallt så vill inte jag att folk ska tro att jag är nöjd över mig själv. För de lär ju skratta och tänka "hur fan kan hon vara nöjd med den hon är?". Jag gråter över det här, men jag kan inte låta bli att skratta också. Det är så komiskt.
De tror att de ser mig så tydligt. Tjejen som aldrig har kommit till skolan i mjukiskläder, som alltid har ett lager läppglans på läpparna. Som har bra betyg och klär sig i Armani och Marc O' polo. Som alltid kan svaret på frågorna i klassrummet. Hur vågar de anta saker om mig? Är det jag som är så bra på att dölja allting?
Vad skulle de tänka om de visste? Visste att jag kan sitta ihopkrupen på golvet i mitt rum och gråta över att jag är jag, om de visste att jag står där på festen, och inte har ätit något på hela dagen, att det enda jag kan tänka på när jag står och redovisar är hur fet jag måste se ut. Tänk om de visste hur mycket jag kämpar för att hinna träna och plugga, och hur svårt det är att göra det när man samtidigt inte äter?
De tror att jag älskar mig själv. Dom har fel. Det finns ingen jag föraktar så mycket som mig själv.
De tror att jag tycker att jag själv är bäst i världen. Dom har fel. Jag lyckas aldrig med något, jag betraktar mig själv som ett stort fett misslyckande. Jag förstår inte. Kan inte få in i huvudet hur de kan tro det här. Hur jag kan utstråla något sådant. Kan inte förstå.
Dom vet ingenting om mig. Dom vet ingenting om mitt liv, min familj eller mitt förflutna. Vad jag bär på. Dom vet inte vad jag har varit med om. Den stora sorgen jag bär på varje dag, saknaden. Jag önskar nästan att dom fick läsa det här.
Dom sa det som att det var en sån självklar sak, att jag redan visste om att jag var självgod osv. Dom vet inte hur mycket jag tänker på det här, hur ledsen jag blir. Säg till en självsäker, självogod person att den är just de sakerna, den personen skrattar och skakar av sig det, kanske till och med tackar för komplimangen. Men säg det till någon som mig, och de skänker mig många sömnlösa nätter, krångliga tankar och en hel massa tårar.
I förra veckan när jag var på den där festen, så hamnade jag i "fyllesnack" med ett gäng från min klass. Själv var jag ju inte så påverkad, men det stoppade inte dem från att prata. Vi pratade om våra första intryck på varandra. Eller intryck som satt kvar. Det jag fick höra från alla var:
"Du är självgod och självsäker." , "Du tror att du vet allt och du tycker alltid att du har rätt." , "Du är jävligt nöjd med dig själv, och det är inget fel med det, men du är jäkligt själväsker."
Jag stod där med tårar i ögonen och skrek inombords. "VA? Vafan pratar ni om?"
Jag kan erkänna att jag är en besserwisser, jag tycker om att ha rätt, och nu låter jag exakt som den där personen de beskrev, men i min klass så är jag typ den enda som bryr mig om skolan, de andra är inte så "bildade", vilket ofta leder till att jag faktiskt har rätt. Jag är en besserwisser, har alltid varit, kommer alltid vara. Så det gör inget att folk kallar mig det. Men allt det andra? Vart fan kommer det ifrån?
Jag kunde inte släppa det som de sagt, jag nästan grät när jag vädjade till dem att förklara. Två av dem sa:
"Ja men det är väl bara så du är, little miss perfect." Och de andra instämde. Återigen stod jag i chock och frågade vad fan de menade. De förklarade genom att säga "Du har bra betyg, dyra kläder och mycket pengar."
Jag gick undan från festen. Grät en stund. För vad fan vet dom om mig? Jag har bra betyg, bäst i klassen, det vet jag. (och tyck inte att jag skryter nu, för som jag sa så är inte min klass så ambitös, och mer än hälften ligger på IG i flera ämnen). Jag är stolt över mina betyg, men jag skryter aldrig om dem. Dock så har det bara blivit uppenbart att jag är ambitös i skolan osv.
Dom här människorna vet ingenting om min familj och mina pengar, och jag tycker inte att man diskuterar pengar med andra människor. Men om jag nu tycker om att ha vad de kallar "dyra kläder", gör det mig mer självgod och självsäker?
Och sen igår då. Jag satt med en vän, och vi började prata musik osv. Hon spelar gitarr, vilket jag också gör, plus att jag spelar piano, så hon vädjade om att få höra mig spela och sjunga. Jag brukar mest göra det på kul här hemma och med några vänner, och jag har aldrig varit speciellt duktig på att sjunga. Men tillslut så gav jag upp och spelade upp en video där jag spelar piano och sjunger.
Efteråt säger hon: "Oh men fuck you!! Orka att du är så jävla överperfekt, din röst, alltså herregud vad bra du är!!" Klart att jag blev glad, men jag bara skrattade åt henne och då sa hon: "Men erkänn, du vet ju att du kan sjunga, du kan fan allt, varför är du så perfekt?" Jag undrar fortfarande om hon drev med mig.
Jag kan inte för mitt liv förstå vart de har fått det här ifrån. Jag frågade dem: "vadå, tror ni typ att jag tycker att jag är bäst i världen?" De nickade.
Jag blir så rädd. Gråter ännu mer. Hur kan jag utstråla något sånt? Jag som tycker att jag under hela tiden i den här nya klassen bara har utstrålat osäkerhet och rädsla. Jag var rädd för att alla skulle se mig som en feg och rädd tönt. Varför ser de mig som en självsäker besserwisser som älskar sig själv? Jag fattar inte, fattar inte, fattar inte.
Hur kan det vara möjligt att en person som jag, som avskyr sig själv så himla mycket, som inte lyckas med något, kan framstå som en person som älskar sig själv mest i världen? Som tycker att hon är störst bäst och vackrast?
Jag förstår inte, och jag blir så jävla ledsen. För det första så vill jag ju inte framstå som självgod och en äcklig know-it-all. Men framförallt så vill inte jag att folk ska tro att jag är nöjd över mig själv. För de lär ju skratta och tänka "hur fan kan hon vara nöjd med den hon är?". Jag gråter över det här, men jag kan inte låta bli att skratta också. Det är så komiskt.
De tror att de ser mig så tydligt. Tjejen som aldrig har kommit till skolan i mjukiskläder, som alltid har ett lager läppglans på läpparna. Som har bra betyg och klär sig i Armani och Marc O' polo. Som alltid kan svaret på frågorna i klassrummet. Hur vågar de anta saker om mig? Är det jag som är så bra på att dölja allting?
Vad skulle de tänka om de visste? Visste att jag kan sitta ihopkrupen på golvet i mitt rum och gråta över att jag är jag, om de visste att jag står där på festen, och inte har ätit något på hela dagen, att det enda jag kan tänka på när jag står och redovisar är hur fet jag måste se ut. Tänk om de visste hur mycket jag kämpar för att hinna träna och plugga, och hur svårt det är att göra det när man samtidigt inte äter?
De tror att jag älskar mig själv. Dom har fel. Det finns ingen jag föraktar så mycket som mig själv.
De tror att jag tycker att jag själv är bäst i världen. Dom har fel. Jag lyckas aldrig med något, jag betraktar mig själv som ett stort fett misslyckande. Jag förstår inte. Kan inte få in i huvudet hur de kan tro det här. Hur jag kan utstråla något sådant. Kan inte förstå.
Dom vet ingenting om mig. Dom vet ingenting om mitt liv, min familj eller mitt förflutna. Vad jag bär på. Dom vet inte vad jag har varit med om. Den stora sorgen jag bär på varje dag, saknaden. Jag önskar nästan att dom fick läsa det här.
Dom sa det som att det var en sån självklar sak, att jag redan visste om att jag var självgod osv. Dom vet inte hur mycket jag tänker på det här, hur ledsen jag blir. Säg till en självsäker, självogod person att den är just de sakerna, den personen skrattar och skakar av sig det, kanske till och med tackar för komplimangen. Men säg det till någon som mig, och de skänker mig många sömnlösa nätter, krångliga tankar och en hel massa tårar.
"ser jag för smal ut i det här?"
När vi kommer ut på gatan stannar en av mina kompisar upp på trappan och vänder sig mot mig och säger:
"Ser jag för smal ut i det här?"
Jag kunde knappt hålla mig för skratt, mest för att det lät så roligt. Grejen är den att hon har varit underviktig ett rätt bra tag, och hon väger väl inte så mycket nu heller. Hon är absolut inte tjock, men hon är inte heller personen som man tittar på och säger "shit vad smal". Hon är liksom normal, sen har hon väl inte så mycket muskler, så det bidrar väl till en rätt låg vikt. Hon har försökt gå upp i vikt hela det här året, och med risk för att låta taskig (eller snäll, i hennes ögon) så tror jag hon lyckats.
Så, för att jag ska komma till saken. Det är så sjukt hur olika synsätt man kan ha på kroppar. Jag tycker att hon är normal, att hon inte behöver gå upp i vikt, och jag skulle gärna vilja vara smalare än hon, medan hon fortfarande vill gå upp i vikt.
Jag står och nojar över mina ben, tycker att jag ser tjock ut. Medan hon oroar sig för att se för smal ut.
Och jag vet att det är fel att säga så, då många människor vill gå upp i vikt osv, men jag tycker att det är rätt larvigt. För oavsett om man själv tycker det är fint att vara smal eller inte, så är ju skönhetsidealen idag - smala. Och då tycker jag att större människor har mer "rätt" att klaga över sina kroppar. Förstår ni hur jag tänker?
Jag kanske bara svamlar, men det är lustigt hur olika vi tänker. Och jag blev rätt ställd när hon frågade mig det, för vad skulle jag svara? Jag tycker att det skulle vara elakt att säga "nej."
Jag sa: "du är fint smal, med former." Och då blev hon glad. Jag funderade över vad jag skulle bli glad av att höra, inte det jag själv sa i allafall. Jag vill nog mer höra "Du är grymt smal, helt utan former."... Eller?
Jag kanske bara svamlar, men det är lustigt hur olika vi tänker. Och jag blev rätt ställd när hon frågade mig det, för vad skulle jag svara? Jag tycker att det skulle vara elakt att säga "nej."
Jag sa: "du är fint smal, med former." Och då blev hon glad. Jag funderade över vad jag skulle bli glad av att höra, inte det jag själv sa i allafall. Jag vill nog mer höra "Du är grymt smal, helt utan former."... Eller?
äcklig
Ikväll var jag ute med en massa vänner, det var ett evenemang med skolan så det var sjukt mycket folk.
Jag hamnade lite vid sidan av med en kille och vi satt och pratade. Han var en aning påverkad, men ändå inte jättefull. Vi pratade om allt möjligt, han skämtar väldigt mycket och är väldigt framåt. Och så började han prata om en tjej och han sa "jag hatar henne. Hon är tjock." Jag skrattade till, och han fortsatte. "hon är så tjock att hon har bristningar, hon är så äcklig."
Jag skrattade bara och sa att han var dum, men jag mådde så dåligt i den stunden. Såg ner på mina lår som tycktes gigantiska, försökte täcka över dem. Tyckte han att jag var äcklig också? Tänk om någon pratar om mig sådär?
Jag avskyr när folk snackar om andra och klankar ner på deras utseende, fast jag gör det själv också. Men det är alltid något inom mig som gör ont då. Jag är egentligen ingen elak människa, jag är otroligt ytlig, men allra mest när det gäller mig själv.
Jag kände mig nedstämd resten av kvällen, många drack, men inte jag, orkade inte med äckliga kalorier. Det är absolut förbjudet att dricka alkohol när man har magkatarr, men det var inte därför jag inte drack, jag struntar i det just nu, man får ju inte hålla på med tobak heller, men jag sög i mig ciggarett efter ciggarett ikväll. Det är inte likt mig.
Just nu känner jag bara för att aldrig mer äta, bara fladdra runt och vara lycklig, träffa människor och vara lätt. Jag vill vara flickan som inte äter. Någon som inte äter kan inte vara äcklig.
Jag skrattade bara och sa att han var dum, men jag mådde så dåligt i den stunden. Såg ner på mina lår som tycktes gigantiska, försökte täcka över dem. Tyckte han att jag var äcklig också? Tänk om någon pratar om mig sådär?
Jag avskyr när folk snackar om andra och klankar ner på deras utseende, fast jag gör det själv också. Men det är alltid något inom mig som gör ont då. Jag är egentligen ingen elak människa, jag är otroligt ytlig, men allra mest när det gäller mig själv.
Jag kände mig nedstämd resten av kvällen, många drack, men inte jag, orkade inte med äckliga kalorier. Det är absolut förbjudet att dricka alkohol när man har magkatarr, men det var inte därför jag inte drack, jag struntar i det just nu, man får ju inte hålla på med tobak heller, men jag sög i mig ciggarett efter ciggarett ikväll. Det är inte likt mig.
Just nu känner jag bara för att aldrig mer äta, bara fladdra runt och vara lycklig, träffa människor och vara lätt. Jag vill vara flickan som inte äter. Någon som inte äter kan inte vara äcklig.
