lite om hur jag brukar känna det

Såfort du ser en yta blank nog att spegla sig i, vänder du dig mot den. Först ser du på dig själv framifrån, ställer fötterna ihop och spänner benen, stirrar på låren. Vänder dig om, för att granska dig själv från sidan. Drar in magen, för att se hur det ser ut. Försöker se likgiltig ut, försöker göra allt detta diskret, så att ingen ser att du faktiskt betraktar dig själv. 

 

Och plötsligt är hjärtat så otroligt tungt. Strupen snörs åt och du sväljer och sväljer, försöker bli av med klumpen som börjar bildas i magen. Den är stor och grå, tynger dig när du går. Och trots att du vet att du inte borde, så fortsätter du att spegla dig så fort du får chansen. I skyltfönstret, i glasdörren. 

Och för varje gång tycks dina ben bli större, magen putar och fettet på armarna dallrar. Ansiktet blir lätt rött och kinderna rundare och rundare. Och så kommer illamåendet. Det är som en knut i halsen som inte går att få bort, den dras åt hårdare och hårdare och gråten klämmer sig på. 

Det går inte att beskriva känslan, som att någon hängt en stor, blöt och grå rock över dig. Den går inte att skaka bort, utan hänger och släpar efter dig, gör dig stor och tung. 

 

Och du vill bara bort. Helt plötsligt stirrar alla på dig och dina feta lår. Plötsligt är ingenting roligt längre. Plötsligt är du och din feta kropp allt som existerar i ditt sinne. 

Och så är allt förstört. Vart du än är, vad du än gör, så kan du inte koncentrera dig, allt du tänker på är att du avskyr dig själv.  Och du kan inte berätta för någon vad som är fel, för de skulle inte förstå. Och du blir tystlåten och kanske oförskämd, irriterat och arg, på människor som bara vill dig väl. Det är ju inte deras fel. Du vill försvinna.

 

Och det värsta är att det går inte. det går inte att dra ner en dragkedja och kliva ur kroppen, skala bort allt fett. Och du tänker att det är ingen fara, du är ju på väg att bli smal, du jobbar ju på det. Men varför i helvete ska det ta så lång tid? 

Och du känner bara att du inte orkar mer. Allt tycks vara så hopplöst. 

 

 

 

Jag blir så oerhört ledsen när jag läser det där. Att du ska behöva gå runt och känna så. När jag var yngre hade jag också mycket hat mot mig själv men idag är det helt borta, jag antar att jag växte ifrån det. Jag hade aldrig så allvarliga problem som du har och jag tycker verkligen att du ska prata med någon vuxen. Om hur du känner, för det är inte normalt. Du har rätt att vara lycklig men att älska sig själv är allt annat än enkelt, men så otroligt viktigt. Du ska leva med din kropp hela livet och även om du inte älskar dig själv så gör dina föräldrar det och dom är oroliga av en anledning. Jag hoppas verkligen att du tar dig ur dina jobbiga dagar och att du börjar må bättre. Ha det fint och ta hand om dig <3

Känner igen mig lite... <3

Precis så känner jag också! Diskret och väldigt försiktigt checkar man sig själv för att se om man är lika vidrigt fet som förut.
Eller hur man vaknar mitt i natten, med ångest för att man drömde att man frossade i sig mat.

de orden skulle lika gärna kunna komma ur min mun..

Ååh, även om jag såklart önskar att du inte behövde känna så så är det så skönt att läsa att det finns fler som går runt med precis samma känslor som en själv.. Så konstigt att en helt okänd människa kan förstå ens känslor så precist när inte ens dom allra närmsta vännerna/familjen kan det...
Det där stämmer verkligen in 100% på mig med, läskigt..
Kram & ta hand om dig

Vet precis hur det känns... Jag kan inte gå förbi en spegel utan att kolla fastän jag vet hur ont det gör att se allt fett.

Jag tror inte att man bara "växer ifrån" det, bara man blir äldre. Jag kommer på mig själv när jag är i omklädningsrummet och varje dag inspekterar mina höft- och revben. Undrar om mina arbetskamrater märker det :S, jag tar alltid mest tid på mig att byta om haha. Jag gör det nog inte för att jag hatar min kropp, utan för att jag tycker om hur fin och smal den kan vara. Jag tror dock att man inte ser saker lika svart och vitt som när man var yngre.

Testa en annan grej. Varje gång du går förbi en spegel, så
stanna, vänd dig mot den, och titta. Bara titta, rakt framifrån, och stäng av hjärnan, tänk inte på någonting.
Till slut kan man kanske förstå, att så här är jag byggd. Så här ser mitt skelett ut, och det är synd, och jag hatar det, men jag kan inte förflytta, minska på mitt skelett. Jag kan inte neka min kropp den andel fett som den kräver för att överleva.
Stå bara och titta i några sekunder. Stäng av alla tankar. Och se dig för vad du är nu, och inte för vad du önskar att du vore, någon gång, om ens någonsin, i framtiden.
Den människa som ser ner på dig pga hur du ser ut är ingen människa värd att ens titta åt. Så sträck upp dig och möt din egen blick på skyhöga höjder.
Kram

Du beskrev perfekt hur jag känner just nu... <3